Kärleken som drivkraft

Paradigmskifte

”Det är ondskan som är problemet”

”Det finns nog för alla människors behov, men inte för en enda människas begär” Gandhi

Jägarsamhället, Jordbrukssamhället, Industrialismen, Informationsåldern. Vad ska komma sen…???

Mitt nyvunna intresse för politik fick mig att skumma samtliga partiers program.

Ungefär såhär: VP, S: Tror på jämlikhet. Vill minska klassskillnader. FP: Tror på friheten och på människans egna inneboende potential. C också, med tillägg av värnandet om naturen. M är pratiska lösningar. KD: Är tyvärr hopplöst tradionalistiska och tänker inte ta upp dem här mer. MP: Hade förut en vision med decentralisering. Också en protest mot den miljöförstöring som sker. Ifrågasätter kapitalet och tillväxt som högst värden.

Vad är politik? Vad är demokrati? Demokrati är värnandet om de svaga. Det är säkerhetsventilen mot missnöjet. Och orättvisorna. Vad gör då politiker: Lagar, lagar och åter lagar. Och bestämmer vad pengarna ska användas till.

Kapitalismen är bara djungelns lag. Hela det offentliga, inklusive lagarna, är bara som ett skydd för de svaga. Det hela har blivit som ett gigantiskt system där lagarna nu skyddar de som handlar, som skulle varit svaga utan lagarna. Då hade egendom varit nästintill meningslöst. För alla kunde ta den imorgon ändå. Och då skulle det inte vara lönsamt och tänka på morgondagen. Och inget arbete skulle bli gjort, och människans liv skulle troligen vara barbariskt. Det finns sådana miljöer i världen idag.

Men hela denna bilden bygger på att människor arbetar för framtida trygghet eller belöningar. Och att människor vill stjäla om de inte har. Och det är nog sant. De som inget har kommer nog att ta.

Ändock gäller det: Man kan bara bära ett par byxor åt gången, äta ett äpple samtidigt, vistas i ett rum åt gången och sova i en säng samtidigt. Ännu mer kan man bara se en och uppleva en sak åt gången. Det verkar finnas en begränsning.

Få människor kan säga att Gåslever eller kaviar krävs för att fullvärdigt liv. Inte ens lax, ja, inte ens fisk, kött eller fågel krävs för att leva ett fullvärdigt liv. Man skulle nog kunna säga att alla skulle kunna vara veganer och fortfarande i allra högsta grad leva fullvärdiga liv.
Och ingen skulle väl säga att den som cyklar eller åker kollektiv till arbete eller dit den ska inte har ett fullvärdigt liv. Och nog är det väl svårt att säga att den som lever i en tvåa inte lever ett fullvärdigt liv jämfört med den som lever i en fyra.

Varför strävar vi då efter dessa saker? Vad är det då vi vill uppnå? Varför vill vi äga och förfoga mer än vi möjligt kan nyttja?

Fruktan: ”Den som fruktar törst när ens brunn är full, har en törst som är osläcklig (Kahlil Gibran)” Det borde inte vara ett hot för någon att flytta ifrån en villa eller till en lägenhet och börja åka kollektivt. För ingen skulle säga att bo i en tvåa och åka kollektivt är ett liv som inte är lika fullvärdigt! Inget av detta är ett hot emot individen, dess värdighet eller livskvalité.

Bekräftelse: Önskan att imponera, få beundran, erkännande. Man varför ska man imponera på andra, eller få beundran, bekräftelse, erkännande. ”Helst av allt vill man bli älskad, i brist därpå beundrad”. Jag minns dagen när jag istället bestämde mig: ”Jag är nöjd. Jag är bra som jag är.” All prestationsångest försvann. Och arbetet blev roligt! För sin egen skull. Jag presterar bättre och lär mig mer, sprider mer glädje och är mycket mer omtyckt. Ändå spelar arbetet mindre roll för mig. För jag har stort självförtroende att jag kan få och skulle klara av ett annat arbete om de nu inte skulle vilja ha mig. Vilket de antagligen vill, eftersom jag lär, njuter, glädjer och trivs och älskar mitt arbete.

Makt: Arbete innebär pengar, kan kontrollera sin omvärld, få andra att göra som man vill, styra världen delvis efter sin pipa. Makt. Kontroll. Den sannaste glädje jag känner är när man delar i jämlikhet, utifrån förståelse och kärlek. Inte pga krav.

Däremot en människa vars drivkrafter är fruktan, bekräftelse och makt lever inte ett fullvärdigt liv. Kärlek är en drivkraft som ger ett fullvärdigt liv. Och det verkar då som så mycket av strävan ändå bara leder till saker som inte ger ett fullvärdigt liv och bort ifrån kärleken.

Arbete kan ge pengar som ger makt, bekräftelse och så man slippe känna fruktan. Men nu, när till och med industrialismen är över, och jordens matresurser är större en befolkningen, och det finns vatten så det räcker till alla, om vi bara har vett att använda det, och bostäder till de flesta (i europa), är inte då den fruktan som finns när man har allt, den fruktan som är obotlig. Och fruktan är ingen drivkraft som ger ett fullvärdigt liv.
Och, är inte den bekräftelse man får genom sina prestationer en klen ersättning för den kärlek som man upplever för bara den man är. Och är inte den makt över andra och sin omgivning bara en illussion som man vet kan förrndrs när som helst.

Är inte allt det bara klena ersättningar mot tilliten, ja tron, ja tacksamheten mot livet. Att idag faktiskt ha det man behöver, att tro att det kommer finnas där imorgon också, att inte dominera över andra, utan samverka för att nå ett mål, känna sig värdefull för den man är, och inte vad man gör. Och inte längre arbete pga fruktan.

Visst kan delar av mig njuta av maktens rus, beundrande blickar och känslan av kontroll. Men då gånger jag känt sann intenvis riktig glädje i livet har inte varit sådana stunder, utan när vi möts som jämlikar, i jämnlikhet. Och ett annat typ av rus, som inte kräver ständig påfyllning av bekräftelse av andra, utan vars intryck sitter kvar längre, ger kraft i sig själv. Ja. Jag talar om kärlek.

Och de gånger jag har känt som störst glädje i mitt arbete har inte varit av tvång utifrån andra elle av fruktan att det inte ska finnas bröd på bordet imorgon. Det har varit när jag uträttat något meningsfullt, för dess egen skull.

Jag tror vi måste möta det snart. Vi är förbi indusrialismen nu. Produktionen är imponerande. Det finns mat till alla nu. Bara vi delar lika. Det finns bostäder till alla nu. Bara vi kan dela. Det finns mediciner och läkare snart. Så att det räcker. Och mycket viktigt arbete som görs idag görs inte pga fruktn att inte kunna äta imorgon. Det gör för att någon faktiskt också känner en viss tillfredställese, stolthet och meningsfulllhet i att göra det.

Pengar som drivkraft hade sin tid. Det var en viktig tid.

Framtiden arbete kommer bli så avanserade, så de som kommer klara av att göra dem kommer få sååå bra betalt, att pengar för dem aldrig kommer kunna bli en drivkraft. Visst kan man tvinga de som inte behärskar avancerade arbeten att göra skitgöra för kassa löner.

I Indien rensar människor avlopp för händerna för människor är billigare än maskiner. Jag tror inte Sverige kommer vilja, kunna eller ens önska att gå den vägen.

Det börjar finnas nog till alla nu, bara vi inte är så förbannat giriga. Och otroligtmycket av det viktigaste arbeten idag görs för attmänniskor tycker det helt enkelt är roligt.Se på blogarna.

Dags att inse. Det finns nog. Pengar som drivkraft är inte optimalt i ett postindustriellt samhälle. Det måste vara lusten. inspirationen, glädjen, meningsfullheten och kärleken.

Jag vet att det sätter på ändan det mesta av det många av er håller för sant.

Men om ni tror at människan måste tvings för att ggöra någonting meningsfullt vad har ni för människosyn då? Jag har träffat många människor som gör meningsfulla saker för att de tror på dem utan ekonomisk ersättning oh de gör dem oftast bättre. Det är den vägen vi måste gå.